1.

- Jag har lagt av med fotbollen, sa Oskar, så jag kommer inte ikväll.

Han, Tjalle, Måns och några till hängde utanför skoldörren, under det lilla taket och väntade på att spöregnet kanske skulle lugna sig lite, så att de kunde ta sig torrare hem från skolan. Det var då Oskar nästan blev tvungen att släppa bomben om fotbollen.

Tjalle tänkte just sticka, trots blötan, för han hade bråttom. Han bodde längst bort och hade sämst ordning på sina prylar – hinna hem, käka några mackor, leta upp fotbollsskorna… sådant kan ta sin tid.

- Vi ses på träningen, då! sa Tjalle.

Oskar hade skippat förra veckan, och han tyckte inte att han gärna kunde hoppa över en gång till utan att säga något om anledningen.

- Äh, vad är du för en kompis, sa Tjalle, sviker du laget?

Sedan sa Tjalle hej då utan vidare kommentarer, och Oskar fick stå där och känna sig taskig med Måns och de andra. På insidan kändes det ledset av att Tjalle sa sådär. Det regnade nog lite mindre nu, tyckte Oskar, och skyndade sig iväg med en kort ”ses imorrn”. Han var alldeles genomblöt när han kom hem.

                                                                                       * * *

Det finns inte så många hästpojkar. Egentligen visste inte Oskar hur det kom sig att han var en hästpojke, och egentligen var det ingen annan än han själv som visste om det. Jo, pappa såklart. I alla fall lite visste pappa det. Han brukade stå ett par meter bort och oroligt se på när Oskar gullade med hästarna i grannens lilla hage. Han tyckte helt enkelt om hästar. Det var inte alltid som hästarna ville bli smekta lika mycket som Oskar ville smeka och stryka dem i pannan.

I skolan var det ingen som visste att Oskar gillade hästar. Det kunde man nog inte prata om trodde han. Han ville inte så gärna bli retad, och det skulle han nog bli om han började berätta om hästarna som han hade träffat.

Det där med hästarna låg och skvalpade inne i hjärnan på Oskar mest hela tiden. Han hade en hemlig låda under sängen, en vanlig skokartong utan något särskilt på utsidan. Inne i lådan låg det många saker. Det fanns en liten bok med olika hästraser och med bilder på sadlar, och vojlockar, träns, bett och grimmor. Där fanns bilder som han hade klippt ut från olika tidningar och en ganska stor plansch från Kamratposten med ett ovanligt sött ponnyföl.

Inte någon visste om lådan, och den stod längst in bakom ishockeyspelet så att den inte skulle bli hittad av misstag av någon kompis.

                                                                                       ***

Oskar var snart tio år nu och hade slutat på fotbollen, för han var inte så bra och de andra spelade så säkert. Inte alla, såklart, men de som inte kunde så mycket höll på att försvinna ur laget en efter en.

Det var första torsdagskvällen efter att han hade bestämt sig för att inte gå till träningen mer. Han satt hemma istället och hade lite tråkigt. Pappa stökade med kvällsmaten i köket och lillebror Filip hade tagit datorn, som Oskar ville ha.

Ett bråk, tänkte Oskar, skulle nog inte hjälpa honom att komma åt datorn. Nej, här behövdes något listigt, som kunde locka Filip bort till något annat. De kan vara så lätta att lura ibland, sjuåringarna.

- Filip, du kan få låna min DS om jag får datorn.

- Nehej, för jag är upptagen, sa Filip och fortsatte pillra med något tråkigt barnspel.

En gång till. Han måste bjuda på något extra, något mer. Han satte på mp3-spelaren med den skojiga sången om Bamse och Skalman och gänget.

”Ajsing, bajsing lilla katt. Du fål ont i magen”, klingade ut från Oskars rum. Och nu rörde Filip på sig. En gång till ville han höra den.

- Det får du fixa själv, sa Oskar. Och när Filip kom för att trycka igång musiken igen, så låg märkligt nog ett Nintendo DS påslaget vid den lilla mp3-spelaren. Så var datorn ledig.

Det var den här kvällen som Oskar hittade ridskolan och stallet. Han satt och sökte på nätet efter sådant som han brukade när han fick vara i fred. Han googlade fux, han googlade vallack och nordsvensk.

Så hittade han ridskolan. Det stod: ”Ett litet familjestall nära Borås. Små grupper. Duktiga ledare. Kom och prova ridning hos oss. Ring eller mejla. Anna Rosell”

- Pappa, vrålade Oskar, kan du komma hit lite.

- Vad är det, hördes det från köket.

- Nej, du måste komma hit.

Oskar måste prata med pappa och han måste göra det utan att Filip kunde höra. För om Filip fick höra att Oskar skulle börja rida, så skulle han tala om det för sina kompisar och i nästa sekund skulle alla på skolan veta att Oskar var en hästpojke.

- Pappa, jag vill börja rida.

                                                                                        ***

Oskar var ledsen – både arg och ledsen, förresten. Hans pappa brukade vara smart, men den här gången var han bara dum. Han hade kommit dragande med precis samma saker som Oskars klasskompisar säkert skulle häva ur sig om de fick reda på att han ville rida.

- Rida? Varför då? hade hans pappa sagt.

- Men du vet ju att jag tycker om hästar. Det har jag gjort jämt, ju.

- Det är väl en sak att ge dem lite knäckebröd ibland, men rida? Hästar är stora, starka och dumma djur. Man kan ramla av. Och är det inte … lite tjejigt?

Där tog den lilla ensamma stunden med bara Oskar och pappa slut, när Oskar sprang in på sitt rum och smällde igen dörren så att väggen skakade. Nu låg han på sängen i tittade in i mörkret i kudden, som han hade lagt över ansiktet. När den värsta ilskan hade lagt sig kände han att han bara var ledsen.

                                                                                       ***

Nästa dag satt Oskar i skolan och skulle räkna en hel radda mattetal. Handen med pennan hade stannat och det blev ingen matematik nu. Huvudet hade börjat snurra av hästplaner. Han måste få med pappa på noterna, annars kunde det inte bli något. Det var ett som var säkert. Är man nästan tio år går det inte att börja rida utan att någon alls vet om det. Och den enda som kan få veta det är pappa.

Hur övertalar man en envis pappa utan att tjata? Oskar och Filips pappa är en pappa som inte får tjatas på, han tål inget tjat alls. Då sätter han sig på tvären och allt tar dubbelt så lång tid.

I vintras hade Oskar, till exempel, blivit helt säker på att han måste ha ett Nintendo DS. Det var dyrt att köpa och pengarna kunde inte räcka om inte pappa var med och betalade. Han frågade en gång om han inte kunde få låna så att det räckte. Pappa sa det vanliga: ”Du får vänta till din födelsedag i höst – skriv det på önskelistan.”

Då hade Oskar gjort misstaget att tjata.

- Men pappa, alla i klassen har ett spel. Alla har ett – de retar mig om jag inte får ett också.

Oskar visste ju att man inte borde tjata, och tjatet var inte ens sant. Alla hade inte ett DS. Strängt taget var det bara några stycken.

- Alla? sa pappa. Det tror jag inte på.

Och så – pinsamt, pinsamt. Han började ringa runt till föräldrar. Först drog Oskar honom i armen, drog ur telefonsladden, boxade honom i magen. Men vad hjälper det mot världens mest envisa pappa? Lugnt och fint lyfte han ut Oskar ur köket, kopplade in telefonen igen och satte igång.

Oskar låg under soffan i storarummet med fingrarna i öronen och sjöng högt för att vara säker på att inte höra något alls. Efter en dryg halvtimme var det kört för alltid.

- Du Oskar, det var inte riktigt sant det du sa. Man ska inte ljuga om saker som är lätta att kolla. Det där med önskelistan kan du glömma – både till födelsedagen och till jul. Punkt slut.

Och så skulle det få bli, det visste Oskar. Han skulle inte få en spänn till ett spel. Fast till sommaren vände lyckan. Retligt för pappa att farmor inte visste något alls om DS-förbud i familjen Gran. När Oskar och farmor var i stan för att handla till Filips födelsedag och Oskar stod och drömde vid spelavdelningen kröp hans problem fram. Det fattades 457 kronor innan han kunde slå till och köpa spelet.

- Du kan få hälften av mig, sa farmor.

- Men det räcker ju inte i alla fall, sa Oskar.

- Äsch, den andra hälften kan du låna av farfar, så är det fixat. Kom nu så köper vi den där grejen åt dig, och den här Harry Potter-dräkten åt Filip.

Farmor var väldigt duktig på att handla och, som tur var, så var hon också väldigt bra på att tjäna pengar. Om det hade varit någon annan än farmor som gav Oskar pengar skulle han ha varit orolig, inte vågat komma hem med spelet och visa det för pappa. Men nu – visste han – var det inget problem. Man kan säga att farmor och pappa är väldigt lika på många sätt. Oskar kunde just tänka sig hur det var förr, när pappa var lillgrabben hemma hos farmor-mamma.

- Jag vill åka på scoutläger, sa nog barnpappa då. Jag vill, jag vill, jag vill…

- Vad har jag sagt om tjat, sa farmor, det blir inget med det om du tjatar.

- Men alla andra mina kompisar ska med…

Nu är pappa 44 år, men det spelar ingen roll. Det är farmor som bestämmer över pappa. FARMOR BESTÄMMER ÖVER PAPPA! Det skulle nog kunna bli ridskola i alla fall.

                                                                                       ***

- Pappa tycker att det är tjejigt att rida, sa Oskar.

Han satt vi köksbordet hemma i farmors och farfars lägenhet och åt dammsugare och drack läsk. Om pappa hade varit med skulle han ha tittat surt på farmor, men inte vågat säga något om allt socker som Oskar fick i sig. På vägen därifrån skulle pappa ha muttrat och klagat hela vägen hem över att det alltid skulle fram en massa sött till fika. Men aldrig sade han ifrån när farmor var med.

Idag skulle Oskar slippa höra någon klagolåt för pappa var inte där, han var inte ens i Borås. Bortrest i jobbet. Farmor, Oskar och Filip hade i lugn och ro kunnat titta in på farmors företag efter skolan. De hade ritat ett pussel med hjälp av farmors konstruktionsdator och sedan låtit en av maskinerna tillverka det där pusslet av tjock plåt. Farmor hade låst upp fikamaskinen och plockat ut gratis Delicatobollar. Sedan motionerade de bort alla sötsaker genom att traska 300 meter hem till lägenheten.

Nu hade lillebror Filip just somnat och det var fika igen i farmors kök. Oskar hade förklarat sitt ridproblem.

- Tjejigt att rida, sa farmor. Vaddå tjejigt? Han är allt bra korkad ibland, din pappa. Det är klart att det mest är tjejer som rider, nuförtiden, men det blir väl inte tjejigt för det? Han satt ju för sjutton och kollade på en massa filmer själv när han var liten, med den där cowboyen Clint Eastwood. Vem var det som red i de filmerna. Han har visst inget minne alls. Och inget förstånd heller. Inget.

Oskar hade tänkt rätt. Farmor skulle inte skvallra för någon annan än pappa om ridskolan. Det kunde man lita på. Och farfar också, förstås, men han pratar ju nästan aldrig med någon, så där fanns ingen risk att ridandet skulle spridas. Farmor hade blivit tvärilsk så fort Oskar nämnde ”tjejigt”. Det var en annan sak man kunde lita på med farmor.  Så fort någon sa något om skillnader på tjejer och killar, så måste farmor bli arg och protestera.

Till exempel, en gång hade pappa sagt: ”Åh, vad hon är söt i sin rosa klänning, lilla Frida” och klappat Oskars nyfödda kusin på kinden. Då måste farmor genast protestera och huta åt sin son – Fridas pappa  - för att han klädde henne så ”könsstereotypt”.

 Konstigt ord tyckte Oskar. Men en halvtimme senare, när farmor hade varit iväg till Kappahl och skaffat bebiskläder i regnbågens alla färger  trodde Oskar att han började begripa. Könssterotypt är att sätta typiska tjejkläder på en tjej, och killkläder på en kille. Sådant får farmor spader av.

- Ingen ska kunna se om mitt barnbarn är en pojke eller en flicka på kläderna, sa farmor bestämt. Nu har ni massor att välja på här – rosa och rött och lila varannan dag. Blått och brunt och sådant varannan dag.

                                                                                       ***

Farmor skötte snacket med pappa lika raskt och bestämt som hon skötte sitt företag. Oskar satt en trappa upp och hörde på. Tur att farmor pratar så högt när hon blir ilsken, annars hade han inte hört något.

- Pojken vill rida och du kommer dragande med att det skulle vara tjejigt? Att du inte skäms.

Och då skämdes pappa. Farmor hade sagt åt honom att skämmas och det var säkrast att lyda. Annars kunde hon få för sig att kräva tillbaka pengarna hon hade lånat ut när pappa skulle köpa huset som pappa, Oskar och Filip bodde i.

- Okej, sa pappa. Det var dumt, jag tänkte fel. Men jag är rädd för hästar, det vet du. Jag går inte in i något stall. Snälla mamma, du kan väl ta med honom till stallet. Jag vill verkligen inte.

Så var saken klar. Det var farmor och Oskar som skulle börja rida.

                                                                                       ***

Farmor och Oskar hade googlat sig fram bland stall och ridskolor kring Borås. Det fanns massor att välja på. Man kunde nästan tro att det stod hästar i varenda gammal lagård utanför stan. Oskar satt med för farmors skull, men egentligen hade han ju redan hittat stallet där han skulle börja rida. Han lät henne hållas ett bra tag, innan han plockade fram lappen där han hade skrivit ”Stall Rosell” och e-postadressen och telefonnumret till Anna Rosell.

 Så hade de varit på Hööks och handlat ”en del prylar som behövdes”, sa farmor. Fast det sa hon nog mest för att hon var sugen på att göra åt lite pengar i en affär hon aldrig hade varit i förr.

Trots att Oskar hade läst på stallets hemsida att man fick låna hjälm, så envisades farmor med att han måste ha en egen. Han valde en grå och svart som såg rätt cool ut. En säkerhetsväst blev det också och ett par nya kängor. Farmor tänkte minsann rida hon med, så hon köpte åt en del åt sig själv också – hjälm, ett par smala ljusgråa ridbyxor och jättehöga stövlar.

* * *

Oskar duschade noga. Han tänkte inte lukta häst när han kom till skolan dagen efter. Den första ridlektionen hade varit förvirrande, och rätt underbar.

- Välkomna hit tjejer, sa Anna Rosell, vilka av er har ridit någon gång förr?

Alla hade fått säga sitt namn, alla sex. Fyra tjejer i Oskars ålder, en av dem hette nog Natalie trodde Oskar, men det var svårt att få fast namnen i huvudet meddetsamma. Och så farmor Rita och Oskar.

Farmor hann just kasta ett snabbt ont öga på Anna Rosell, innan hon rättade sitt ”välkomna hit tjejer” genom att lägga till:

- Och kille förstås, då. Oskar har du ridit förr?

- Nej, eller jo. Fast bara i djurparken när jag var liten, sa Oskar. Han tyckte inte att det var på riktigt när en hästtjej gick och höll hästen och honom i ledband.

De andra hade ridit bara lite, så det skulle bli en nybörjargrupp. Undrar om vi bara ska få vara på marken idag? tänkte Oskar. Tänk om, tänk om, tänk om vi får rida redan första gången. Så hade han funderat de senaste dagarna med en stor klump av spänning och rädsla i magen. Nu fick han allt veta nästan meddetsamma.

- Såklart måste ni ju få komma upp i sadeln idag också, men först måste vi prata om säkerhet ganska så mycket. För gör man inte rätt kan det vara riktigt farligt att rida, sa Anna Rosell.

- Yes! viskade Oskar för sig själv. Och farmor log stort som värsta Vasaloppsvinnaren.

                                                                                       * * *

Det var Tjalle han var mest orolig för. Charlie Carlsson. Oskar och Tjalle hade gått i samma klass jämt, och i samma förskola. Tjalle var en av de coola killarna – kanske den coolaste? Det var nog för att han var så bra på fotboll trodde Oskar, och hade så grymma prylar: iPhone, ny dator. Och för att han var rolig, och pratsam och inte alls blyg. Han var nog till och med snäll, trodde Oskar. Mobbade inte, och retades bara lite ibland. Fast han väsnades och hördes mycket, förstås, så mycket att lärarna hade svårt att klara lektioner där Tjalle var med.

Det var mest för Tjalles skull som han hade skrubbat sig alldeles extra i duschen. Det var för Tjalle han hade förberett ett svar på frågan ”Vad gjorde du igår, då?”. Men det var ingen som ställde frågan, så Oskar behövde aldrig ljuga med ett ”Inget särskilt, spelade lite TV-spel bara”.

Och det var bra, för även om Oskar hade övat många gånger på ”Inget särskilt” så var han så full av ridning i huvudet att han var rädd att något skulle råka halka ur honom, av ren upphetsning. När de skulle räkna mattetal idag igen ritade Oskar pyttepyttesmå hästar på en liten papperlapp, och skrev: Skritt, trav, galopp, tölt, pass, flygande pass. För att öva sig på islandshästarnas gångarter.

                                                                                      

* * *

Pappa var inte hemma när Oskar gick och lade sig efter första ridlektionen. Typiskt, tänkte Oskar, pappa brukade alltid fråga en herrans massa. ”Hur var det?” och ”vad gjorde ni?” och ”berätta allt”. Oskar brukade bli så genomtrött på att behöva svara på skuren av frågor att han blev alldeles kortfattad av det. Då blev pappa sur och undrade varför han aldrig kunde berätta någonting.

Den här gången önskade han att pappa hade varit hemma, och inte iväg på något fånigt kvällsjobb i Göteborg. Och när det så blev fredag kväll, Tjalle hade hållit sig lugn hela dagen i skolan – ja, då var Oskar så trött av spänningen att han blev kortfattad igen när pappa drog igång med utfrågningen. Det var liksom en dag för sent. Skräp, tänkte Oskar, för egentligen ville han berätta precis allt.

Han hade fått rida Gleði – en stabil, gammal islandshästflicka på 18 år. Allt passade så bra, Gleði betyder glädje, och det var precis det Oskar kände när Anna hjälpte honom upp. När han märkte att han kunde styra henne, åtminstone ibland, redan på första lektionen så var det glädje i hela Oskar också.

Anna Rosell var på marken och pratade hela tiden. En massa ord som Oskar visste precis vad de betyder, men inte vad de betydde när Anna sa det om hästar. ”Ledarskap”, sa hon, är jätteviktigt. Ryttaren måste använda ledarskap, så att hästen vet vem som bestämmer. Oskar ville jättegärna visa ledarskap, men hur? Hur gör man då?

- Du kommer att förstå det bättre sedan, sa Anna Rosell när Oskar frågade. Ni kommer alla att få höra mig använda ord som ni inte fattar meddetsamma, men rätt som det är efter kanske fem, eller tio lektioner, så börjar ni begripa vad jag menar.

Hela tiden pratade Anna Rosell. Oskar hade aldrig träffat någon som kunde prata så bra själv.

- Ni vet, sa hon, det är lätt att rida om man bara menar sitta på en häst och hålla i tyglarna. Kanske tror ni redan att ni kan, men ni kommer snart att märka att ju mer ni rider desto mindre känns det som att ni verkligen kan. Ni kommer att lära er massor jättefort i början, och så blir ni säkra på att ni kan. Men så börjar vi öva på nya saker och då märker ni rätt som det är hur svårt det är, och att ni har långt kvar.

Det är som en våg, sa Anna Rosell. Man tränar, lär sig nya saker – och tror att man kan. Så tränar man vidare och märker att man inte kunde det där alls, egentligen. Inte ens Rolf-Göran Bengtsson kan allt som finns att kunna.

När Anna Rosell sa det där hörde Oskar att farmor fnös. Hon var inte den som tänkte ägna ett liv åt att tro att hon inte kunde något.

- Lyssna inte för mycket på allt hon säger, sa farmor i bilen på vägen hem, man måste tro att man kan, annars blir det ingen verkstad.

Oskar undrade för sig själv lite över det där. Verkstad, jo, farmor hade ju en egen verkstad och den kunde hon sköta som bara den. Men rida kunde hon då inte alls, även om hon trodde det själv, för Oskar hade nog sett hur farmor satt och slet i tyglarna för att få sin häst att gå dit hon ville. Han hade sett att farmor blev riktigt sur på hästen. Det kunde väl inte vara bästa sättet att visa det där ledarskapet?

                                                                                       * * *

Måns och Oskar brukade ses utanför Oskars hus och cykla tillsammans till skolan. Förut gick de tillsammans men nu när de gick i fyran var det tillåtet att cykla.

- Tjalle pratar nästan inte alls med mig längre, sa Oskar, efter att jag slutade med fotbollen. Vad ska jag göra så att jag får vara med när han är med igen?

- Måste du prata med honom då? sa Måns.

Det var mycket enklare för Måns, trodde Oskar. Han hade aldrig riktigt varit med i Tjalles gäng och han hade aldrig spelat fotboll. Kanske tyckte Måns att det var skönt att Oskar också hade hamnat i utkanten? För nu var det Måns och Oskar som hängde tillsammans mycket mer.

Oskar ville gärna vara med Måns. De var nog nästan bästa kompisar nu – men ändå – Oskar berättade inte om hästarna ens för Måns.

Det stod i Kamratposten att kompisar var sådana som man kunde dela allt med, och prata om allt med, sådana som man kan lita helt och hållet på. Oskar kände sig lite som dålig kompis när han inte sa något om ridningen. Men han kände också Måns, och han visste att det inte alltid gick att lita på honom. Kunde man vara kompis på riktigt med någon som man inte kan lita på? Med någon som man oftast tyckte om, men som man inte klarade att tycka om helt och hållet? Kanske borde Oskar skriva och fråga Kamratposten om det där?

- Du har ju mig, sa Måns. Strunta i Tjalle. Han ska ju bara vara sådär cool jämt med alla sina nya grejer och malla sig.

Det lät rätt, tyckte Oskar. Men sanningen var att han inte ville strunta i Tjalle. För Tjalle var ju rolig att vara med. Han hade alltid ett stort gäng av klassens killar kring sig. Och han hade varit ihop med tjejer. Flera stycken. Oskar tänkte att om han var med Tjalle, skulle han också kanske kunna vara ihop med en tjej någon gång när han var extra modig. Helst Annie. Eller kanske Molly. För det var hästtjejer.

                                                                                       * * *

Måns och Oskar satt i sina bänkar precis bakom Annie och Molly. De pratade om hästar och Måns viskade.

- Bara sånt där fånigt hästprat hela tiden. Hästar ska man göra hamburgare av, säger min pappa.

Oskar visste inte vad han skulle svara. Helst ville han inte höra alls på Måns, utan bara fortsätta tjuvlyssna på tjejerna. De red i stallet bara en liten bit bort från skolan och nu pratade de om hur jobbigt det var när de hade jouren i stallet och måste upp tidigt på lördag och göra rent och utfodra.

- Jag är trött på hamburgare, viskade Oskar.

Han kände sig jättetrött på Måns pappa, som var stor, högljudd och röd i ansiktet och ofta sa sådana saker som Oskar skulle ha lust att säga emot. Om han bara vågade.  Men det gjorde han ju inte. Och han kände sig ännu mer trött på att det skulle vara så orättvist. Om han bara hette Oskarina eller så, så hade han kunnat rida hur mycket han ville och prata om hästar jämt. Könssterotypt, tänkte han, sådana dumma dumheter.

                                                                                       * * *

Varje torsdag var farmor och Oskar hos Anna Rosell i Stall Rosell. Det var så konstigt där. Han visste nästan inget om de fyra andra tjejerna i gruppen, bara namnet. Och ändå var de som riktiga kompisar som man kunde prata med. Inte alls om allt. Men allt om hästar kunde man prata med dem om.

Oskar blev nästan lite berömd i gruppen där, eftersom han var kille. Den enda killen som kom till stallet alls, sa Anna Rosell, som en liten ursäkt till honom. För hon sa fel hela tiden.

- Jaha, tjejer, idag ska vi träna på övergångar mellan skritt och tölt, sa hon.

Farmor blängde. Oskar och de fyra andra tjejerna fnissade. Och Anna Rosell skämdes och bad om ursäkt. För kanske hundrade gången.

- Varför rider du? frågade Elvira efter en av de första gångerna när de två stod ensamma utanför stallet. Oskar väntade på farmor som frågade ut Anna Rosell om finesserna med olika typer av bett och Elvira väntade på sin mamma som skulle hämta. Oskar var nästan säker på att Elvira hade tänkt lägga till ”du som är kille?” så han skyndade sig att fråga tillbaka istället.

- Varför rider du?

- För att de andra tjejerna i klassen pratade så mycket om hästar, om att de är så kloka och underbara. Och för att jag kände mig utanför. Så nu är jag här, sa hon och suckade lite, tyckte Oskar.

Det här var något nytt för Oskar. Här var en tjej som verkade säga precis som det var. Rakt upp och ner.

- Jag rider för att jag älskar hästar och vill vara med dem, och för att jag alltid har velat rida och ha en egen häst, sa Oskar. Men du då, älskar inte du hästar?

- Nej, sa Elvira. Och nu när jag har börjat rida tycker jag inte ens att det är särskilt kul, men mamma säger att vi har betalat fram till jul och att jag måste ge ridningen en chans på allvar. Annars är det bortkastade pengar, en massa pengar också, säger hon.

Oskar blev helt häpen. Han om någon borde ju ha fattat att alla tjejer inte helt automatiskt drömde om hästar jämt. Ändå hade han aldrig tänkt på att det kunde vara så.

                                                                                       * * *

Hela terminen gick, och Oskar skrev önskelista. Som vanligt skrev han ”egen häst” högst upp. Och som vanligt fick han naturligtvis inte någon häst. Det hade han också vetat, såklart.

Men nu hade han i alla fall torsdagarna med Anna Rosell, som han nog var lite kär i, trodde han. Med farmor, Elvira, Alma, Sophia och Linn.

På trettondagen skulle Stall Rosell visa upp sig på en hästmässa i Göteborg och farmor hade tjatat in sig hos Anna Rosell. Oskar och farmor skulle med och rida en liten nybörjaruppvisning.

- Det blir bra Anna, vet du, sa farmor, så kan du ragga nya kunder bland både gamla tanter och unga pojkar. Det är viktigt att visa upp att man inte måste vara tjej och elva år för att börja rida.

Oskar hade inte kunnat somna på kvällen. Så nu satt han i baksätet på Anna Rosells bil med hästvagnen bakom. Han halvsov och undrade hur det var att stå i en hästtransport. Han hade velat åka där bak istället, klappa Gleði och prata med henne så att hon inte skulle vara rädd.

Farmor pratade affärer med Anna Rosell, om marknadsföring, om att köpa in fler hästar till stallet. Anställa en hjälptränare och sådant. Farmor hade så svårt att låta bli att tänka på att göra affärer och nu verkade hon försöka övertala Anna Rosell att ta in en delägare i verksamheten. Oskar lyssnade med ett halvt öra och förstod inte allt. Men han begrep att detta skulle kunna bli hans sätt att – i alla fall nästan – få en egen häst.

Allt kändes så rätt och fint, så att han nästan glömde att han egentligen var skräckslagen för att han snart skulle in tillsammans med farmor i paddocken i Svenska mässan. De skulle visa en massa gångartsväxlingar medan Anna Rosell skulle prata i mikrofon om det lilla familjestallet där alla kunde lära sig rida.

                                                                                       * * *

Oskar stod och höll i Gleðis grimskaft när han såg det. Han såg DET som fick honom att öppna munnen av förvåning.

- Vad står du och gapar för, sa farmor som kom struttande med en mugg kaffe.

- Jag fattar inte…, sa Oskar. Håll Gleði åt mig, farmor.

Nu var han inte blyg och bortkommen fast där var så fullt med främmande människor. Det kunde han inte ha tid med. Han trängde sig fram mot paddocken där en ponny hoppade över låga hinder. Kunde det vara sant? Visserligen var håret gömt under en hjälm, och kläderna… om det var som han trodde så hade han aldrig förut sett de där benen i ett par smala stretchiga byxor.

Men visst, när han var framme vid sågspånet, så fanns det ingen tvekan längre. Det var Tjalle som red den där ponnyn. Tuffe Tjalle som hatade hästsnack, som bara hade fotboll i huvudet och benen.

                                                                                       * * *

Oskar låg hemma i soffan med en filt över huvudet och tänkte. Uppvisningen hade gått hur bra som helst, kanske mest för att han inte hade kunnat vara nervös alls efter chocken med Tjalle.

Nu funderade han på vad han skulle göra med sin nya kunskap. Berätta för alla i klassen? Prata med bara Tjalle? Han tittade på bilderna av Tjalle på ponnyryggen som han hade tagit med mobilen. Bra var de inte, men att det var Tjalle kunde man lätt se i alla fall.

Oskar gjorde upp en listig plan.

                                                                                       * * *

Ridkläderna, till och med hjälmen och västen, var ordentligt tvättade och låg i Oskars stora ryggsäck när han cyklade till skolan.

Efter långrasten var det hans tur. Tjalle hade redan varit igång och pratat fotboll så länge att läraren, Teddy, hade fått avbryta vid rastdags.

Oskar hade fått lov att förbereda sig för sitt föredrag i det lilla rummet vid sidan av klassrummet. Datorn var laddad med hästbilder och ljuskanonen var igång. Det var dags för hans föredrag och ämnet var ”Mitt största intresse”.

Och nu var det dags. Dörren stod på glänt och han hörde Teddy påannonsera.

- Nu är det dags för Oskar som har lovat att berätta en hemlighet.

Precis, precis så ville Oskar att han skulle säga, och så var det dags.

- Kolla här! ropade Oskar och tog två raska steg ut i klassrummet. Hjälmen på huvudet, säkerhetsvästen på plats, byxor, stövlar, ridspö. Allt.

Det gick som en liten rörelse genom klassen. Måns skrattade konstigt och högt. Tjalle reste sig och ropade:

- Löjligt! Han ser ut som en tjej.

Då fick Teddy fart på rösten.

- Tjalle! Du är tyst. Och lita på att jag kommer att komma ihåg vad du sa just nu. Du är ju kamratstödjare också.

Men nu var Oskar äntligen säker. Han tittade rakt på Tjalle och – då satte sig Tjalle och var tyst. Det var tecknet som fick resten av klassen att också dämpa sig. Så visade Oskar bilder, på sig och på farmor, hästarna, Anna Rosell, stallet. Han berättade om att tränsa en häst på rätt sätt, om konsten att använda små hjälper för att få hästen att göra som man vill…

- Det ser lätt ut, sa han, men då lurar man sig själv. Efter första gången i höstas trodde jag att jag kunde rida. Nu vet jag att jag måste hålla på en massa år för att kunna något alls.

Så tryckte han fram den sista bilden.

- Så är det många som tror att tjejer och hästar liksom hör ihop, men hur tror ni att det gick till förr, va? Det måste ha varit synd om hästarna då. När det nästan bara var män som skötte hästarna. Tror ni att de gav hästarna olja och tankade dem med bensin?

Oskar hade inte hittat på det där själv, det var något farmor brukade säga. Det var nog för svårt som skämt för många i klassen, men någon fnissade i alla fall lite. Och Teddy riktigt flabbade. Sedan tittade någon ordentligt på sista bilden. Natalie var den första som ropade:

- Men kolla, asså! Det är ju Tjalle där på hästen. Kolla Tjalle rider!

Tankarna for som blixtar genom Oskars huvud. Men nu har jag väl varit riktigt taskig, vad har jag gjort mot Tjalle. Nu har jag berättat något som han ville skulle vara en hemlighet.

Tjalle satt alldeles stel. Klassen stimmade. Och Oskar började gråta. Han hade tänkt att detta skulle kännas så skönt, men nu blev han bara rädd och tänkte att han hade förstört Tjalles hemlighet och hans liv. Det var ju som att mobba någon.

                                                                                       * * *

Ibland är det tur att det finns smarta och vettiga vuxna, tänkte Oskar. Många hade blivit inblandade. Teddy, farmor, pappa, Tjalles mamma. Mycket allvarstal hade det blivit. Oskar hade gråtit mer. Tjalle hade också, helt häpnadsväckande, gråtit.

Men kanske skulle det bli bra, ändå, till slut. För nästa dag efter skolan märkte Oskar att Tjalle dröjde sig kvar, fast det var torsdag och bråttom till fotbollen. Så Oskar packade också ner läxböckerna vääääldigt långsamt. När de var ensamma kvar på trappan utanför skolan pratade Tjalle till slut.

- Min mamma var hästtjej när hon var liten, sa Tjalle, och så skulle hon börja rida lite igen och då råkade jag liksom följa med. Nu när du också kan rida, så kanske du kan följa med mig ut någon gång? Följa med till stallet.